Mina barn har simhud mellan fötterna. Det tror jag iallafall när jag ser dem oförskräckt hoppa i från bryggan utan att ens känna med stortån först. Själv är jag ingen badkruka heller, men bomben undviker jag numera. Går gärna ner i sakta mak för stegen från bryggan i värsta tantstilen.
På tal om simning och bad. Var går gränsen för att barn ska få vistas själva i vattnet? Vi bor bara ett hundratal meter från sjön och det är enkelt att ta sig dit. Min 10-åring simmar bättre än vad jag gör. Han har simmat 1000 m utan stopp, kan bröst/ryggsim och crawl. Hah har även testat fjärilssim. Hade han bara haft tid skulle han fått börja träna i en tävlingsgrupp. Men eftersom han är så intresserad av mycket valde han att fortsätta med bandy och innebandy istället då simningen krävde träning minst två ggr/vecka + tävlingar.
Däremot är livräddningskunskaperna begränsade. Visst har han fått lära sig lite under alla simkurser han har gått, men har bara något av de enklare livräddningsmärkena.
Jag har låtit honom bada själv med en lika simkunnig kompis nere vid sjön ett par gånger. Ofta i samband med att vi kommer senare eller går lite tidigare men idag har han varit nere helt själv med kompisen på förmiddagen. Det är rätt mycket stoj och lek vid flotten ute i vattnet och många stora killar.
Så… är jag en oansvarig förälder eller är det dags att släppa taget? Ge gärna lite feed-back.
Bilder från ”vår” strand och brygga:
