Lottes blogg

Två månaders (o)verklighet

25 Dec 2011 9 kommentarer

av Lotte i mig själv Etiketter:cellprovtagning, cervixcancer, gynekologisk cancer, hysterektomi, livmoderhalscancer

Jag vill dela med mig av min historia ”so far” och även lite om vad som väntar och mina tankar kring det. Jag har märkt att det är lättare att berätta det som en historia i tidsordning, eftersom jag inte annars vet var jag ska börja. För vem vet när det började egentligen? Varje år insjuknar cirka 450 kvinnor i livmoderhalscancer. Detta kan jämföras med bröstcancer där det insjuknar 15-20 kvinnor per dag. Gynekologisk cancer verkar fortfarande vara ett tabubelagt ämne och jag har inte hittat mycket när jag har sökt på det. Därför vill jag försöka skriva ner hur det har varit för mig hittills. Allt har gått så fort och att få skriva av mig är också en del att bearbeta det.

Jag tog ett vanligt cellprov på Kvinnohälsan i oktober. Två veckor senare kom ett brev med kallelse till läkarkontroll på gyn veckan efter då man hade upptäckt cellförändringar. Observera att detta inte behöver betyda cancer, var budskapet. Tiden var bara några dagar senare. Jag som jobbar inom vården själv och vet hur svårt det kan vara med läkartider blev förstås fundersam redan där.

På måndagen var jag på läkarkontroll där det bekräftades att jag hade grava cellförändringar grad 3, dvs förstadiet till cancer. Läkaren berättade att man skulle göra en konisering, dvs ta bort en del av livmodertappen för att få bort dessa och de skulle analyseras vidare på patologen, vilket tar 30 dagar. Därefter skulle jag räkna med en kontroll sex månader senare. Inget annat.

Det tog inte många veckor förrän jag blev kallad för konisering i narkos. Detta skedde på gyns egen avdelning och är ett polikliniskt rutiningrepp. Dvs jag skulle komma fastande på morgonen, få lätt narkos, vakna, äta och gå hem.

När jag vaknade kände jag att det inte var som det skulle. Det märktes på personalen. Jag kan inte förklara hur. Jag blödde dessutom väldigt mycket och när läkaren kom var hon ganska orolig. Hon berättade att de hade tagit bort en mycket större del än planerat och att jag eventuellt behövde sövas igen för att sy eller bränna kärlen om blödningen inte stoppade. Dessutom skulle vävnadsprovet skickas på akutanalys, 10 dagar, istället för en månad.

Jag hade då redan hunnit smaska i mig en macka så sövning var inte aktuellt de första timmarna. Jag fick stanna kvar några timmar, sedan försökte de stoppa blödningen i lokalbedövning, men nej tack! Det kunde de glömma. Då bestämdes det att jag skulle få blödningshämmande dropp, stanna kvar över natten, fasta efter midnatt och göra en ny undersökning på morgonen för eventuell sövning. På morgonen såg det bättre ut men de ville inte släppa mig helt utan gjorde en ny bedömning kl 12. Då fick jag åka hem ”på nåder”. Om jag skulle börja blöda mer skulle jag in direkt. Jag fick även med mig tabletter i hög dos gör att minska blödningarna.

Jag hade en läkarkontakt en vecka senare då jag behövde ett sjukintyg och läkaren hade då inte fått svaren än men lovade att ringa så fort de hade kommit, oavsett vad de visade.

Några dagar senare, på fredagen, behövde jag ett nytt recept. Jag ringde till avdelningen där de berättade att läkaren hade gått för dagen. Jag berättade att jag behövde nytt recept samt att jag undrade om provsvaren hade kommit. Sjuksköterskan berättade då att hon skulle ordna receptet och att det stod en notering i journalen att provsvaren kommit och att läkaren skulle ringa mig efter helgen. Hallååå!!! Om provsvaren har kommit vill jag veta dem NU! Glöm att jag tänker vänta till måndagen och våndas, för nu var jag riktigt orolig. Jag fick sjuksköterskan att prata med jourläkaren och sa att de kunde ringa när som helst under helgen.

På lördag förmiddag ringde överläkaren. Hon hade tydligen blivit inkallad under operationen och visste hur allt hade varit. Och mycket riktigt, i vävnaden fanns en microinvasiv cancer. Den var dock borttagen. Kvar fanns däremot cellförändringar fortfarande som inte tagits bort radikalt. Därför skulle remisser skickas till röntgen för MR av bäcken och CT av lungor och buk. Dessutom skulle en remiss skickas till gynonkologen. Eventuellt kunde det bli tal om en hysterektomi (borttagning av livmodern) så småningom, men inget före helgerna. Det var nu lördagen två veckor innan julafton. Vad skönt! Det var en cancer, men den är borta! Inget mer före jul!

Någonstans hade jag nog missuppfattat något i samtalet för torsdagen i veckan därpå damp det ner ett brev från röntgen med en kallelse till MR måndagen den 19 december. På fredag morgon ringde de från samma ställe och berättade att jag hade tid för CT på tisdagen den 20:e. Det gick inte göra dessa röntgen samma dag då det skulle bli för mycket kontrast i kroppen. På kvällen när jag kom hem låg två brev från Landstinget. I det ena låg ett brev från min läkare som bekräftade det jag hade hört i telefon veckan innan. I det andra låg en kallelse för inskrivning på Onkologiska kliniken den 21 december inför undersökning i narkos på torsdagen den 22:e… Två dagar innan julafton!

Det var då jag bröt ihop och började förstå vad det handlade om. Jag – cancer!? Men cancer är ju något fruktansvärt otäckt och onkologiska kliniken är ju nästan dödens hus! Och jag ska dit som patient. Det kändes fruktansvärt jobbigt.

Under helgen hann det landa och jag såg fördelarna med att jag faktiskt skulle få någon form av plan om vad som skulle hända med mig innan jul, vad den än må vara.

På måndagen var det då dags för MR. Innan passade jag på att berätta för mina kollegor varför jag var sjukskriven och vad det var som hände med mig. Inte för att jag visste så mycket själv .Bara att säga orden cancer och onkolog när det gällde mig själv kändes helt overkligt, men nyttigt för min egen acceptans tror jag.

Själva undersökningen gick bra trots att det lång tid, jag var där i över en timma. Personalen var underbar och jag fick lyssna på radion under tiden för att slippa höra ”knacket” från kameran.

Dagen efter var det dags för CT. Även här var det fantastisk personal och de kunde till och med ta mig lite tidigare än beräknat så jag hann till min egen avdelnings julgröts-lunch.

På onsdagen kändes det värre. Bara att gå in i onkologhuset kändes overkligt. Väl där fick vi vänta ett tag och lagom till att min man inte kunde vänta längre utan åkte till jobbet kom läkaren. Det var helt okej ändå, hon pratade mest lite om vad som hade hänt, att alla röntgensvar var bra och att jag skulle sövas inför undersökningen dagen därpå. Därefter skulle läkarna ha konferens kl 13 och efter det skulle jag få besked om en eventuell vidare behandling.

Jag sov på avdelningen. Jag kunde ha fått sova hemma men eftersom jag visste att jag inte skulle kunna sova och ändå behöva gå upp tidigt så bestämde jag mig för att sova på plats. Jag kom dit senare på kvällen efter kvällsmat och andra bestyr här hemma.  Det var svårt att somna, trots eget rum, men någon gång efter midnatt gjorde jag det i alla fall. Klockan sex blev jag väckt för att ta ett par Panodil sedan kunde jag dra mig en stund till eftersom jag var nummer två att undersökas. En snabb dusch och sedan rullades jag iväg i sängen. Den här gången vaknade jag snabbt efteråt och kände mig mycket piggare än förra gången. Vilken skillnad. Jag förstår att jag måste fått mer då.

Maken kom strax innan läkaren för samtalet. Det kändes bra. Under samtalet berättade hon att allt hade sett bra ut. De hade gjort en ordentlig gynekologisk undersökning samt cystoskopi av urinblåsan. Däremot har jag ju cellförändringarna kvar och jag fick en tid för hysterektomi den 11 januari. Jag hade lite frågor kring operationen och hon bad att få hämta den andra läkaren som var mer insatt i ingreppets utförande. Lite senare kom de tillbaka båda två och vi hade ett otroligt bra samtal. Jag fick reda på att ”min” cancer hade varit 2 mm stor och därmed var microinvasiv. Hade den varit 3 mm hade den varit invasiv och då hade behandlingen eventuellt sett annorlunda ut. Som det var nu ”räcker det” med att ta bort livmodern och äggledarna. De ska lämna äggstockarna, så jag ska inte behöva komma i klimakteriet för tidigt. De cellförändringar som finns kvar är stadie 3 och kan utveckla cancer på lång sikt om de ej tas bort. Efter operationen ska jag kunna ”fungera som normalt” men får gå på årliga kontroller i fem år.

Nu är det juldagen och jag har nog inte smält allt än. Det jag är mest rädd för nu är själva ingreppet och den närmsta tiden efter. Kommer jag må illa och kräkas? Kommer jag ha mycket ont? Det snurrar i huvudet och jag har svårt att sova. Det känns overkligt fortfarande och konstigt.